ARVET – Ett Budskap Från Förintelsens Överlevande Till Kommande Generationer

De Överlevandes tid närmar sig sitt slut. Inom kort finns ingen kvar som kan säga, ”Jag var där, jag såg, jag minns vad som hände”. Allt som kommer att finnas kvar är skönlitterära verk och forskningslitteratur, bilder och filmer och otaliga vittnesmål. Detta kommer att bli en ny tidsålder. Det mörka arvet från Förintelsen som så outplånligt märkt de överlevandes själ och hjärtan blir till en helig uppgift ålagd mänskligheten.

För 57 år sedan, våren 1945, tystnade Andra Världskrigets dånande larm. I den kusliga stillheten som följde trädde vi, de sista spåren av de Europeiska judarna, fram från lägren, skogarna och dödsmarscherna. Vi var slitna, bittra och föräldralösa, utan vänner eller släktingar, utan ett hem. Vi undrade i hemlighet i våra hjärtan om vi fortfarande var kapabla att tända en gnista av liv inom oss efter ghettona, transporterna och Auschwitz? Skulle vi någonsin kunna arbeta igen? Älska igen? Skulle vi våga bilda familj igen?

Nej, vi blev inte som vilda djur som endast hungrade efter hämnd. Detta är ett bevis på de principer vi besitter som ett folk genomsyrat av vår bestående tro på människan och Försynen. Vi valde livet. Vi valde att åter bygga upp våra liv, att slåss för upprättandet av Staten Israel. Vi valde att bidra till det israeliska samhället och till andra nationer.

Majoriteten av Förintelsens Överlevande kom till Israel – den Judiska Staten. Detta var – för dem – ett existentiellt imperativ – härstammande från Förintelsen. Grunden för Staten Israel byggdes inte bara på minnet av de 6 miljoner av vårt folk som hade mördats, men även av de historiska lektionerna som Shoah innebar – nämligen att en Förintelse aldrig får upprepas.

Sedan dess har vi valt att strida mot de mest genljudande och perplexa frågorna som relaterar till Shoah. Varför, och i vilket syfte förövades det fasansfulla? Varför valde Tyskarna ut Juden som en fara för all mänsklighet och som måste utrotas? Hur är det möjligt att det bland tyskarna – ett folk med sådant uppenbart intellekt och en modern kultur som producerade stora konstnärer, tänkare och etiklärare – kunde växa fram mördare som skapade och manövrerade denna makalösa dödsapparat?

De Överlevande är en pluralistisk samling med myriader av åsikter, övertygelser och doktriner. Men vi delar tillsammans en djup önskan att till framtida generationer förmedla det vi genomlevt, och vad vi lärde oss under denna mörka tid innan vi tar farväl av detta liv som visat oss så mycken bitterhet. Det är härifrån, från Har Hazikaron, The Mount of Remembrance (”Åminnelsens Berg”) – från Yad Vashem i Jerusalem som vi, de Överlevande, väljer att berätta vår historia. Och det är nu , vid den Internationella Shoah Konferensen, detta år tillägnad de Överlevandes arv, som vi höjer våra kollektiva och individuella stämmor.

I Judisk tradition är påbudet att minnas absolut. Men denna plikt slutar inte vid minnets kognitiva funktion – den måste kopplas till både mening liksom handling. Vi, för vilka minnet är inpräntat i våra hjärtan liksom i vårt kött, samlas idag för att överräcka Minnets Fackla till nästa generation. Vi överräcker även till er Judendomens fundamentala lärdom – att minnet måste åtföljas av handling med etiskt och moraliskt syfte. Detta måste vara grunden och fokus för era strävanden att skapa en bättre värld.

”Du skall icke dräpa”. Denna basala trossats av mänsklig moral trumpetades ut till hela mänskligheten från Sinais berg. Minnet av Nazisternas, och deras villiga medhjälpares, mord på 6 miljoner judar förpliktar oss att handa i enlighet med detta förbud. Livet är skapelsens gåva. Dess form och innersta väsen är begreppet om gränslöst jämlikhet bland alla de som skapats såsom Guds avbild. Med hänsyn till detta, torde det vara uppenbart och odiskutabelt att detta fundamentala bud inbegriper hela mänskligheten. Och ändå är det hånfullt kränkt överallt i världen. Som en del av arvet från Shoah måste vi vara outtröttliga i vår strävan att lösa mänskliga konflikter mellan stater och mellan folk på ett sätt som hindrar onödig blodspillan.

För oss som har erfarit förnedring grundad i grym rasism och fördomar, som var dömda till döden enkom för att vi var födda till Judar – vi uppmanar mänskligheten att anamma principer för jämlikhet mellan människor och nationer. Tyrannisk despotism, politiskt och religiöst förtryck, ekonomisk utarmning skapad för att krossa mänsklig värdighet måste ses av Världssamfundet som allvarliga synder som inte skall tolereras. Det finns inget alternativ till samexistens mellan människor och nationer. Allt måste göras för att lösa meningsskiljaktigheter icke genom blodspillan, men genom diskussioner och medling, i Mellanöstern och i hela världen.

Antisemitism och alla andra former av rasism är en fara – inte bara för judar – men för hela Världssamfundet. Idag riktas den ”nya antisemitismen” samtidigt mot Judar, mot Israel och mot Sionismen. Genom att likställa dessa tre förvärras faran för Judarna som helhet. Detta fenomen är också vanligt i den propaganda som härstammar från Arabländerna. Förintelsen visade världen antisemitismens och rasismens omfattande destruktiva kraft. Förnekandet av Förintelsen, liksom förringande och banalisering av Förintelsen, utgör ett sätt att undvika de uppenbara slutsatserna och att lära sig lärdomar för framtiden. Vi, de överlevande, uppmanar världen att utplåna dessa fenomen, och att bekämpa dem outtröttligen.

Minnet av Shoah är omstritt och mörkt, avslöjande den fulländade omänsklighetens fula och nakna ansikte som hotar civilisationens innersta väsen och form. Vi som stapplade genom dödens dal, bara för att se hur våra familjer, våra samhällen och vårt folk förintades, sjönk inte ner i misströstan och förtvivlan. Istället kämpade vi för att finna ett budskap med mening för förnyade mål för vårt folk, och för alla folk, nämligen: ett mänsklighetens budskap om mänsklig anständighet och om mänsklig värdighet.

Förintelsen, som etablerade standarden för absolut ondska, är det universella arvet för alla civiliserade folk. Lärdomarna från Förintelsen måste forma den kulturella normen för utbildning och pedagogik som strävar mot mänskliga värderingar, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och tålamod och opposition mot rasism och totalitära ideologier.

Från denna konferens vid Yad Vashem i Jerusalem skall Rabbi Hilles ord ljuda högt och klart: ”Gör ej mot din nästa det du icke vill att han skall göra mot dig”.

Detta ”Levnadsarv” framfördes på hebreiska under den avslutande ceremonien vid ”Konferensen för Arvet från Förintelsens Överlevandes” vid Yad Vashems ”Valley of the Communities” (”Församlingarnas Dal”) den 11 april 2002.

Må dessa ord vara en inspirationskälla för våra framtida generationer.